Hanna Tingsgård

“My first memory of Hanna’s painting is from the time we were both students at University College of Arts, Crafts and Design. She had painted a series of pictures on round cut outs from paper and mdf boards. I couldn’t understand why she persisted in painting oval pictures, like balloons in a comic. I couldn’t let go of that thought. What is she thinking? Why does the picture look like this? The same questions appear today as I look at Hanna’s paintings. I have hung out with them for almost 15 years, getting none the wiser, but I’m just as attracted to them today. Hanna’s paintings are like watching footage from a film. They are fragments from a larger, more important narrative. Once you get to know Hanna, you know that the paintings are like diaries. I can trace her life through infatuations, disappointments, childbirths, relocations and flights. Hannah has been tested. This show, “In my hour of darkness, In my time of need” is a result. That is why there are no disregarding Hanna’s story. Hanna has lived in hiding, on the run, for most of that time she has been working on these paintings. This pervades the entire exhibition and has, naturally, hampered Hanna’s possibility to work and to be seen in the public eye. Today, though, she is well on her way to reclaim her life and her artistry. Hanna samples everything she finds. She takes her subject and turns it into something her own. The dove is spilling Hanna’s blood. The two fox cubs are Hanna’s children. But it’s not as simple as that. Hanna’s paintings are not picture puzzles. They are a melting pot with leeway for interpretation. The pictures are symbolic with a human complex of problems. The blood of the dove is my blood, as much as Hanna’s. As an observer, we all make our own interpretation. Hanna’s paintings are peopled with full-rigged ships, doves, moths, women and gnomes. Their common denominator is that they are vessels of strong emotion, of passion. She is not painting us any idyllic landscapes, rather a crackled pastoral. The pictures are a hotchpotch of the high and the low. My little pony and the Virgin Mary. Side by side on the surface, on equal terms. They are elements to be found in our everyday life but in Hanna’s interpretation they are charged with significance. In giving them titles like “Underneath the pink duvet”, “Virgin without hands” and “Old Captain death” Hanna hands us a key to the works. No explanations but a possible interpretation. Hanna’s difficult circumstances has added to a spiritual quest. That is something we can read in her pictures. The symbolic dove, the white animals representing the soul and titles such as “Dark night of the soul”. A key concept within spiritual quests meaning that God is dead to believer. For a person who feels that she has faith that is a staggering, blackening thought. I am thinking that the slow pace is important. The paintings take time and through her craft she makes the subjects her own. No matter where she has found them, in her innumerable bird books, a Madonna motif, a toy, a comic or old bookmarks, she treats all subjects with the same respect. They are painted in the same tender way and are integrated in Hanna’s painting with a surreal self-evidence. Hanna does not pursue lifelike landscape painting. She paints an inner landscape with flowing colours, peopled by an emotional world of symbols. The injured deer, the bleeding rose, the nurse, the swan and Jesus Christ. They all land in Hanna’s landscapes of flowing pastels. The subjects call out for compassion and empathy. We bleed with Hanna, she bleeds with us. But they are funny paintings, too. Hanna has a sense of humour. I always sense a strong streak of warmth and hope in Hanna’s paintings no matter how dark their content is. There is always a goofy cat, a rainbow or a horse that makes the painting attractive, life-affirming and warm. It is the span of the duality that make the paintings so elusive and that make you return to them, again and again.”

 

Stockholm March 2015

Astrid Sylwan, artist


Mitt första minne av Hannas måleri är ifrån den tiden då vi båda gick på Konstfack. Hon hade målat en serie målningar på runt utskurna papper och mdf skivor. Jag kunde inte förstå varför hon envisades med att måla ovala målningar, som pratbubblor ur en serietidning. Jag kunde inte släppa tanken. Vad tänker hon? Varför ser bilden ut så här? Samma frågor dyker upp än idag när jag betraktar Hannas målningar. Jag har umgåtts med dem i snart 15 år och jag blir inte klokare på dem men jag blir precis lika lockad.

Hannas målningar är som att se klipp ur en film. Det är fragment som berättar om något större, något viktigare. När man lärt känna Hanna förstår man att målningarna är som dagböcker. Jag kan följa hennes liv genom förälskelser, besvikelser, barnafödande, flyttar och flykt. Hanna har blivit prövad. Den här utställningen, ”In my hour of darkness, In my time of need” är ett resultat av det. Därför går det inte att bortse från Hannas historia. Hanna har levt gömd och på flykt under större delen av den tid då hon har målat dessa målningar. Detta genomsyrar hela utställningen och har självklart försvårat Hannas möjligheter att verka och synas i offentligheten, men nu är Hanna i full färd med att återta sitt liv och sitt konstnärsskap.

Hanna samplar allt vad hon hittar. Hon tar sin förlaga och gör om den till sin egen. Duvan utgjuter Hannas blod. Det två rävungarna är Hannas barn. Men det är inte så enkelt. Hannas bilder är inte rebusar. De är en smältdegel med ett bredare tolkningsutrymme. Bilderna är symboliska med en allmänmänsklig problematik. Duvans blod är lika mycket mitt blod som Hannas. Som betraktare gör vi var och en vår egen tolkning.

Hannas målningar befolkas av fullriggare, duvor, nattfjärilar, kvinnor och tomtar. Det de har gemensamt är att de alla bär på starka känslor, affekt. Det är inga idylliska landskap som målas upp snarare en krackelerad pastoral. Målningarna är ett hopkok av högt och lågt. My Little Pony och Jungfru Maria. Alla samsas på bildytan på lika villkor. Det är element som finns i vår vardag men i Hannas tolkning laddas de med innebörd.

Med titlar som ”Under det rosa täcket” och ”Jungfru utan Händer” ” Old Captain Death” ger Hanna oss en nyckel till verken. Inga förklaringar, men en möjlig tolkning.

Hannas svåra livssituation har bidragit till ett andligt sökande. Det kan vi läsa av i bilderna. Den symbolladdade duvan, de vita djuren som representerar själen och titlar som” Dark night of the soul.”.-Ett centralt begrepp inom andligt sökande som innebär att gud dör för den troende. En svindlande och svartnande tanke för en människa som upplever sig ha en tro.

Jag tänker att långsamheten är viktig. Målningarna tar tid och genom hantverket gör hon motiven till sina. Vart hon än funnit dem I sina otaliga fågelböcker, ett madonna motiv, en leksak, en serietidning eller gamla bokmärken så behandlar hon alla motiv med samma respekt. De blir målade på samma ömsinta sätt och blir med en surrealistisk självklarhet integrerade i Hannas målningar.

Det är inget naturtroget landskapsmåleri Hanna ägnar sig åt. Hon målar inre landskap med flödande färger befolkade av en emotionell symbolvärld. Den skadade hjorten, den blödande rosen, sjuksköterskan, svanen och Jesus Kristus. Alla landar de i Hannas flödiga pastellfärgade landskap. Motiven vädjar till medkänsla och empati. Vi blöder med Hanna, hon blöder med oss.

Men det är också roliga målningar. Hanna har humor. Jag upplever alltid ett starkt drag av värme och hopp i Hannas målningar hur svarta deras innehåll än är. Där finns alltid en knasig katt, en regnbåge eller en häst som gör målningen lockande, livsbejakande och varm. Det är spänningen i dualiteten som gör målningarna så ogripbara, som gör att man återvänder till dem gång på gång.

Stockholm mars 2015

Astrid Sylwan