lost time(insearchofeldorado)

22 september - 19 oktober 2018

Vernissage lördag 22 september 16-19

Öppet: ons-fre 12-18, lör-sön 12-16

Cornelia Sojdelius Gallery

Cardellgatan 6 (hörnet Cardellgatan/Brahegatan), Stockholm 


Shine on you crazy diamond, 2017, Ed 7, pigment print on paper    

American Honey, 2017, Ed 7, pigment print on paper

Silverlining, 2017, Ed 7, pigment print on paper     

Nights in white satin, 2017, Ed 7, pigment print on paper    

Kajsa Breitholtz,

Västergarn, 2018

Exhibition catalog text by Håkan Nilsson, Ph.D, senior lecturer in art history and critic

A task of mourning.


To many, the camera is an instrument for creating images. An innocent and reliable registrator. But of course it’s not. The history of photography is a history of obsession. Of an indefatigable search for what Henri Cartier Bresson called “the decisive moment”: to catch the essence of something, or the exact deviation that causes something to appear. A quest like that takes discipline, the photographer has to spend many laborious moments, hours or years on edge to catch something that is over in the 125thpart of a second or so. Photography is violent; aggressive, as Susan Sontag put it in the book On Photography. It wants to master time and sometimes its surroundings, as well. Photography is an implacable witness to loss. The picture taken catches a time that has been, without pardon; the evasive now is never as clear as in front of the camera.


In the artistry of Kajsa Breitholtz, reflections like these are as important as the subject itself. In her pictures the technique seamlessly blends what the technique brings. They are two inseparable sides of the same thing, the same coin. The road there has been laborious. In earlier series Breitholtz was more preoccupied with mastering the process, mastering the camera and making it do what she wanted. But as is often the way of reflective people, she gradually began to consider control. And who controls who. These questions made her try to loosen her grip, to deal with her own as well as the cameras controlling behaviour.


The pictures of the beach, of the sea and the horizon share something quiet and poetic, but they also gaze back at the camera. Here, photography becomes an instrument for self-scrutiny, “aesthetically” as well as “morally”, following Sontag again. This time the tool is a medium format camera with traditional film, where shutter speed has been so long that it hasn’t been possible to focus and fix the movement, the way the camera likes to. Instead they have become blurred and grainy, making them, pictorially, verge towards painting as much as photography.


There is a poetic logic to this. In the beginning, photography took certain processes of depiction from painting, leading to the first proclamations of the “death” of painting, as early as the middle of the 19thcentury. The birth of the modern painting is born out of a loss which, even if it led to brand new paths and expressions, is skirted by a balancing act towards destruction. Painting is a task of mourning, as art historian Yve-Alain Bois put it thirty years ago.

            A similar task of mourning is going on in Kajsa Breitholtz new suite of photographies. In a way, letting go of control is like surrendering, but just like her painter colleagues Breitholtz does this in order to find other paths. So be it, she seems to say. The camera brings a lot of impossibilities and paradoxes - so be it. And the photographer is seduced by them – so be it. But let’s see what happens when you don’t do what is expected.


On a personal level, processes of this kind can be deeply unpleasant in a way, it’s easier to make a run for it, to really give up. Instead, Kajsa Breitholtz thought deeply about what it was that wasn’t taking her to where she wanted to go. That means profound self-criticism as well as abandoning hard won skills.  It means returning to ground zero, a reverse development where step by step needs to be re-evaluated. What better place for this than the beach, where land meets sea and sea meets sky? In the horizon lies every possibility, but also the end of the road.


Breitholz photographies are pictorial meditations on time. They indicate an ongoing change in the stillness: the pictures that allow us to study the interaction of the sea and the sky show how the same motive can fluctuate and carry different meanings. And the reverse: the shifts in nature show us how little something changes even though everything becomes different.


Kajsa Breitholz confronts us with a quiet regard. The quiet is literal. Just like the classic photographer’s hunt for the significant, Breitholz has to linger patiently. But she doesn’t wait for an exact moment. Rather, she waits for the moment when that question has left the body. The titles are expressive. A vivid blue picture of the sea where heaven and sea are at once separated and brought together by the crest of a wave, Breitholz calls “Losing your soul” and another where stillness almost entirely dissolves the image is named “Where is my mind”. They are pictures that appear when the mind is no longer enslaved by technique and the artistic process follows intuition instead.


A clarification. I have reasoned as if photography were one practice. Of course that is a severe simplification. In the manner of other forms of art it contains a number of different and contradictory traditions. For example, art photography follows a different set of principles than documentary photography and where some appreciate technical expertise others put conceptual approaches first. Here, I have ignored this, because I don’t believe systems of classifications are relevant to Kajsa Beritholtz. Her quest for the intuitive process is not a attitude to what true photography is. Rather, it is an attempt to go beyond this.


Beyond the taxonomy of the historian and behind the violence and aggression of the camera Kajsa Breitholtz finds the picture. Not the moment when it is to be taken, but what it tells beyond what it shows.  In his much debated book “Lightroom” Roland Barthes called this “punctum”: the thing that grips you, makes you catch your breath. Not what you can read into it (this Barthes called “studium”) but what lies beyond. The thing that makes you choose that particular picture before many others of the same subject.


Barthes book is not a handbook for photographers and thus has little to say on how to find “punctum”. On the contrary, he seems to mean that punctum is part of a personal process of interpretation. But there are clues in his reasoning that I believe are important to Kajsa Bretitholtz’s most recent photographs. Because if there is no way of knowing what creates punctum, there is no way to order it. There is no way of controlling it. That is why lack of control is a possible path. That is why intuition is so important. That is why slowness is everything and moments are nothing.


In “American honey” someone, a child, wanders slowly through the water, breaking the calm surface. The hands seem to oscillate along the extended line of horizon. The long shutter speed makes it hard to see the person, no features have stuck. Instead we see movement, reminding us that the person will soon be outside the image. The one present is also the one absent. What is inside the picture is on its way out of it. This strong connection between presence and absence is obvious in a number of other works. But it is not mainly a nostalgic absence, it is not telling us what has been, but what will be. In “Thunderbird” the outline of the young body becomes almost ghostly. A phantom reminding us that what exists is tied to its impending loss.


This the “instantaneous” in the pictures by Kajsa Breitholtz. They are not about the second the picture was taken, but a meditation on the passage of time, a quiet memento mori. They tell us that moments cannot be controlled. That, if anything, is a task of mourning.


Håkan Nilsson,

Ph.D, senior lecturer in art history and critic







Katalogtext av Håkan Nilsson, konstvetare och kritiker

"Ett sorgearbete

För många är kameran ett instrument för bildskapande. En oskyldig och pålitlig registrator. Men det är den ju inte. Fotografins historia är en historia om besatthet. Om ett oförtrutet sökande efter det ”kritiska ögonblicket” som Henri Cartier-Bresson kallade det: att fånga någots essens, eller den där exakta avvikelsen som gör att något framträder. En sådan jakt kräver disciplin, fotografen måste spendera många mödosamma timmar, dagar eller år på helspänn för att få med sig något som är över på en 125dels sekund eller så. Fotografin är våldsam; aggressiv, som Susan Sontag skrev i boken Om Fotografi. Den vill bemästra tiden och ibland också sin omgivning. Fotografin är ett obönhörligt vittne om förlust. Den bild som togs fångar utan pardon en tid som har varit: det undflyende nuet blir aldrig så tydligt som inför kameran. Därför är fotografin också alltid nostalgisk.

I Kajsa Breitholtz konstnärskap är reflektioner som dessa lika viktiga som själva motivet. I hennes bilder smälter tekniken sömlöst samman vad tekniken för med sig. De är två oskiljbara sidor av samma sak, av samma mynt. Vägen dit har varit mödosam. I tidigare serier var Breitholtz mer bekymrad över att behärska processen, att bemästra kameran och få den att göra som hon ville. Men så som ofta sker för reflekterande människor, kom hon allt mer att fundera över kontrollen. Och över vem som kontrollerar vem. Frågor som fick henne att försöka släppa greppet, försöka göra upp med både sitt och kamerans betvingade beteende.

Bilderna från strandkanten, från havet och horisonten delar något stillsamt och poetiskt, men de blickar också tillbaks mot kameran. Fotografin blir här till instrument för att särskåda sig självt, både ”estetiskt och moraliskt” för att åter följa Sontag. I detta fall är redskapet en mellanformatskamera med traditionell film, där slutartiderna har varit så långa att rörelsen inte kunnat fokuseras och fixeras på det vis som kameran gillar. Istället har de blivit oskarpa och korniga så att de rent bildmässigt gränsar lika mycket till måleriet som till fotografin.

Det finns en poetisk logik här. I begynnelsen tog fotografin över vissa avbildningsprocesser från måleriet, vilket redan på 1800-talets mitt ledde till de första proklamationerna om måleriets ”död”. Det moderna måleriet föds ur en förlust, som, även om det ledde till helt nya vägar och uttryck, kantas av en balansgång mot undergången. Måleriet är ett sorgearbete, som konsthistorikern Yve-Alain Bois uttryckte det för trettio år sedan.

Ett liknande sorgearbete pågår i Kajsa Breitholtz nya fotografisvit. Att släppa kontrollen är på ett sätt att ge upp kampen, men precis som sina målande kollegor gör Breitholtz detta för att finna andra vägar. Låt gå då, tycks hon säga. Låt gå att kameran för med sig en massa omöjligheter och paradoxer och låt gå att fotografen blir förförd av dessa. Men låt oss se vad som händer när man inte gör som förväntat.

Denna sorts processer kan på ett personligt plan vara djupt obehagliga. På sätt och vis är det enklare att fly fältet, att verkligen ge upp. Men istället funderade Kajsa Breitholtz igenom vad det var som inte bar dit hon ville. Det innebär både en djup självkritik och ett övergivande av mödosamt förvärvade kunskaper. Det blir ett återvändande till nollpunkten, en omvänd utveckling där steg för steg måste omprövas. Vilken plats är bättre lämpad för ett sådant sökande än strandkanten, där land möter hav och hav möter himmel? I horisonten finns alla möjligheter, men också vägs ände.

Breitholtz fotografier är bildmässiga meditationer över tid. De visar på en ständig förändring i det stilla: de bilder som låter oss studera havets och himmelens samspel visar på hur samma motiv kan fluktuera och bära olika meningar. Och omvänt: naturens skiftningar visar hur lite något förändras fastän allt blir annorlunda.

Kajsa Breitholtz ställer oss inför ett stillsamt betraktande. Stillsamheten är bokstavlig. I likhet med den klassiska fotografens jakt på det pregnanta måste Breitholtz tålmodigt dröja kvar. Men hon väntar inte in något exakt ögonblick. Hon väntar snarare på det tillstånd då denna fråga har lämnat kroppen. Titlarna är talande. Ett starkt blått havsmotiv där himmel och hav både skiljs åt och förs samman av en vågkam kallar Breitholtz ”Losing your soul” och ett annat fotografi där stillheten nästan helt löser upp bildrummet heter ”Where is my mind”. Det är bilder som blir till när medvetandet inte längre är förslavat av tekniken och den konstnärliga processen istället följer intuitionen.

Ett förtydligande. Jag har resonerat som om fotografin vore en praktik. Det är såklart gravt förenklat. I likhet med andra konstformer rymmer den flera olika och motsägelsefulla traditioner. Konstfotografin följer exempelvis andra principer än dokumentärfotografin och där vissa uppskattar både teknisk expertis och skickligt hantverk sätter andra konceptuella förhållningssätt i första rummet. Jag har här bortsett från detta eftersom jag inte tror att klassificeringssystem är av relevans för Kajsa Breitholtz. Hennes jakt efter den intuitiva processen är inte ett ställningstagande för vad som är riktig fotografi. Den är snarare ett försök till att hitta bortom detta.

Bortom historikerns taxonomi och hinsides kamerans våld och aggression hittar Kajsa Breitholtz bilden. Inte ögonblicket då den skall tas, utan det den säger utöver det den visar. I sin omdiskuterade bok Det ljusa rummet kallade Roland Barthes detta för ”punctum”: det där som gör att en bild griper tag i dig, får dig att tappa andan. Inte det som går att avläsa (detta kallade Barthes ”studium”) utan det som finns där utöver. Det som gör att du väljer just den bilden bland många andra med samma motiv.

Barthes bok är ingen handbok för fotografer och säger därför inte mycket om hur man hittar ”punctum”. Tvärtom verkar han mena att punctum är en del av en personlig tolkningsprocess. Men det finns ledtrådar i hans resonemang som jag ser som viktiga för Kajsa Breitholtz senaste fotografier. För om det inte går att veta vad som skapar punctum, då går det heller inte att kommendera fram det. Det går inte att kontrollera. Därför är bristen på kontroll en möjlig väg. Därför är intuitionen så viktig. Därför är långsamhet allt och ögonblick ingenting.

I ”American honey” vandrar någon, ett barn, sakta fram genom vattnet och bryter den lugna ytan. Händerna liksom pendlar utmed den utdragna horisontlinjen. Den långa slutartiden gör det svårt att se personen, inga anletsdrag har fastnat. Istället ser vi rörelse som påminner oss om att personen snart är utanför bildrummet. Den närvarande är också frånvarande. Det som är i bilden är på väg ut ur den. Denna starka koppling mellan närvaro och frånvaro är tydlig i flera andra verk. Men det är inte i första hand en nostalgisk frånvaro, den säger inte vad som var, utan vad som kommer att ske. I ”Thunderbird” blir den unga kroppens konturer nästan spöklika. En gengångare som påminner om att det som finns, är förbundet till sin kommande förlust.

Detta är det ”ögonblickliga” i Kajsa Breitholtz bilder. De handlar inte sekunden då bilden togs, utan en meditation om tidens gång, ett stilla memento mori. De säger oss att ögonblick inte går att kontrollera. Det, om något, är ett sorgearbete."

Håkan Nilsson

konstvetare och kritiker