APRIL 2018:

HANNA TINGSGÅRD

The Mother Rising

Vernissage 28/4 16-19

Exhibition 28/4 - 25/5 

I Am, 2018, 77 x 61 cm, akryl på mdf



Jag har följt Hannas måleri i 18 år nu. Jag minns den här tiden som en skiftande färgskala, från djup svärta till euforiskt ljus. Den här utställningen är ljusare än på länge. Inte sedan Hannas avgångsutställning 2004 har det strålat så bländande.  

Man kan läsa Hannas konst som rebusar, tätt förknippade med hennes livshistoria. De är nycklar till Hannas själsliv. Det betyder inte att de är privata, det de berättar om är ett själsligt tillstånd, en upplysthet som kommer med erfarenhet.  Målningarna är laddade med kärlekens budskap; rosor, duvor och symboler för upplysning.

I Hannas målningar pratar döskallarna inte om döden utan om återuppståndelsen, pånyttfödelsen. Hennes intresse för symbolik och andligt sökande lämnar tydliga spår och blir bärare av målningarnas berättelser. Här hittar vi Gaia, moder jord och källan till allt liv, medicinalväxter, trollsländan som symboliserar själen och ett nu. Merkaba, den geometriska formen som är en själens farkost, kraftdjur, kraftväxter och The flower of life med sin perfekta livsgeometri. Nycklar till en tolkning, men aldrig ett entydigt svar.

Jag fastnar  för ”Thank you sisters and brothers”. Den tidigaste målningen som visas. Fullriggaren, som har följt med målning efter målning genom åren seglar iväg för att inte återvända. Det är kanske den mest komplexa målningen på utställningen. Den står med en fot i oron och öppnar dörren till ett lättare, friare liv. Här blöder också duvan för sista gången och fram träder fjärilen och den nya dagen. Kvinnan sitter tryggt med sitt barn i famnen. Texten talar förvisso om smärta, men också om det helande som föds i bedrövelse och pina.  Målningen är en kampens triumf.

Nyckelmålningen heter ”I am.” Den gryende dagen kastar sina regnbågsfärger över modern som stiger ur vattnet med barnet, i en ugglas gestalt. De genomlyses av milda vackra färger. Barnet är ugglan, som symboliserar kunskap, visdom och ett inre liv. Över dem svävar fjärilen som står för själens utveckling. På dess rygg det tredje ögat, det inre seendet. Kvinnan blir ett med naturen. Björkarna, vattnet och ljuset omfamnar henne. Blodet, döden och smärtan har gett vika för ljuset.

Thankyou sisters and brothers, 2016, 61 x 68 cm, akryl på mdf


Hanna vaskar långsamt fram sina målningar. Många har tagit flera år att färdigställa. Bitvis en svår kamp där Hanna sökt med penseln i ett tankarnas kaos tills en struktur framträtt och målningen börjar prata tillbaka. Ett sådant arbete kräver en enorm viljestyrka.

När nya tankar föds och nya spår utforskats målas partier över, men stannar ibland kvar som en skugga, en bild man ser genom färgens dimma. En gestalt vi bara kan skönja. Det laddar målningen med alla de tankar och de omprövningar Hanna förhållit sig till under arbetet. Det skapar också ett ljus och ett djup.

Målningen ställer skira färgstråk mot tydliga teckningar. I skimrande detaljer, så som en dagslända som fångar regnbågens alla färger i sina glittrande vingar, ser man glädjen i måleriet och den måleriska skickligheten.

Det naivistiska har fått allt större utrymme i de senare målningarna. Man kan se inspiration från konstnärer som Grandma Moses och Primus Mortimer Pettersson. I alla uttryckande konstarter måste man bli skolad för att sedan glömma och erövra konsten som sin egen. Som Picassos citat: ”Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn”

 

Utställningen genomsyras av en osviklig tro på det goda. Jag tänker på Job och hans prövningar. En av bibelns många historier som Hanna hämtat tröst i under åren. Hon gick så långt in i svärtan och smärtan som bara hårt prövade tvingas att göra. I detta kaos fann Hanna sin djupa tro. Hannas gud är gudinnan. Att hålla hoppets låga flämtande i de mest påfrestande av situationer kräver en osviklig inre övertygelse att det goda ska segra. Liksom Job har Hanna blivit rikt belönad.

 

Det är en märklig prestation. Hanna och jag har fört våra livssamtal via måleriet. Så har vi kunnat närma oss de svåra frågorna. Måleriet blir en kanal för ett större samtal.

Fokusen ligger utanför den egna personen, utanför egot, skapar regler och struktur för dessa samtal. Det ger frihet att utforska en tanke, ställa den viktiga frågan.

 

 Hannas måleri ger oss en plattform att djupdyka i vår egen själ. Hitta dörrar i vårt medvetande som vi inte alltid har tillgång till. Hon ger nycklar men inga svar. Vi får gåvan att se oss själva i allt det som är livet.

 

Astrid Sylwan

2018

Bliss, 2017, 61 x 77 cm, akryl på mdf