Fika med Eva Kerek

Visst ligger det någonting avväpnande men även förväntansfullt i själva ordet fika. Det är inbjudande utan att vara speciellt kravfyllt, varken för den som föreslår en fikapaus eller för hen som tackar ja till en sådan inbjudan.
Att Eva Kerek har döpt sin tredje utställning på Cornelia Sojdelius Gallery till just ”Fika” är heller inte förvånande med tanke på hur stor betydelse vardagliga göromål och ting har för hennes konst oavsett om det handlar om stora målningar, teckningar, collage eller om litografiska tryck.
Därmed inte sagt att Eva Kereks konst inte skulle ställa krav på den som möter den. Tvärtom är den fylld med detaljerade ögonblicksbilder och måleriska utsvävningar som det är lätt att försjunka i och fantisera vidare kring. Vilka har det dukats för vid bordet och vems strumpor är det som ligger slängda nedanför soffan? För mig som inte känner konstnären personligen känns det ändå som om jag har en relation till Eva Kerek och hennes vardagsliv när många motiv återkommer och man får sitta med både vid köksbordet eller följa med henne ut i naturen där staden ofta finns runt hörnet. Att ha ett personligt tilltal utan att bli alltför privat är inte det lättaste men när Eva Kerek bjuder in till sin sagoartade vardag känns det bara generöst och ingenting annat.
De tidigare utställningarna ”en dag, en vecka” och ”Tax” om hunden Hasse pekar i samma riktning även om ”Fika” ringar in en alldeles speciell situation och aktiv handling. Även i den nya utställningen ”Fika” dyker hunden Hasse upp, ibland som huvudfigur som i ”Hemma hos mig” medan han i ”Mina grannar i lägenheterna” endast syns i ett av flerfamiljshusets fönster.
Samtidigt som varje detalj rymmer en berättelse eller saga är de lika viktiga element i kompositioner där både perspektiven och proportionerna bär på en lekfullhet som ibland kan vara hisnande med tydliga förskjutningar, ibland närmast sömlös när blommor och växter bildar egna mönster i bilden.
Överhuvudtaget tar växterna stor plats i Eva Kereks bildvärld. Det kan vara växter som hon har hemma på sin balkong eller som finns på någon annan plats som hon vistas på. Att Eva Kerek arbetat extra på Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården i Stockholm har förstås satt sina spår. Men även hennes helgarbete på Millesgården har letat sig in.
Kanske allra tydligast i målningen ”William Morris” där hunden Hasse står på en trasmatta bredvid ett svart bord där fyra stora bullar ligger lockande på ett fat.
Men det som elegant binder ihop hela bilden är Eva Kereks fria men samtidigt säkra tolkning av William Morris tapetmönster ”Honeysuckle”.
Dessutom finns några av de föremål och möbler som ofta förekommer i Eva Kereks bildvärld på plats i själva utställningen. Inte för att man ska kunna studera hur hon valt att porträttera just den vasen eller kanske den där trasmattan utan mer för att skapa en inbjudande stämning för hennes bilder.
Man skulle kunna säga att hon skapat en personlig scenografi för sin egen konst som både förstärker vissa element samtidigt som en del av det som Eva Kerek omger sig med i sitt vardagliga liv har flyttat in på galleriet.
Nu hör ”Kom över på en fika” eller ”nu är det väl dags för en fikapaus” till de där vardagliga fraserna som de flesta av oss säger till varandra nästan varje dag.
Oavsett om det sedan handlar om en slät kopp kaffe på eller om en fika med nybakade eller nyinköpta bullar har fikastunden en social funktion. Som umgänge eller som en paus från något man arbetar med. Ordet fika rymmer med andra ord lika stora möjligheter som Eva Kereks konst. Därför ser jag utställningen ”Fika” som en stående inbjudan.

Thomas Olsson