FEBRUARI 2019:

                                                                                       
GRUPPUTSTÄLLNING


                                                                              DET SOM INTE GÅR ATT LAGA

               
KAJSA BREITHOLTZ  
OSSIAN ECKERMANN  
CECILIA HULTMAN
ANNA LIDBERG  
ANNA ODELL


VERNISSAGE 2 FEBRUARI KL 16 - 19.

 KL 18 SPELAR DUON MOONLET

UTSTÄLLNINGEN PÅGÅR 2 FEBRUARI - 1 MARS 2019

ÖPPETTIDER ONS-FRE 12-18 LÖR-SÖN 12-16

Efter höstens renovering öppnar Cornelia Sojdelius Gallery den 2 februari vårsäsongen med grupputställningen Det som inte går att laga. Fem konstnärer har svarat på temat utifrån sina praktiker. Cecilia Hultman, Anna Lidberg och Kajsa Breitholtz ställer sedan tidigare ut på galleriet och vi är glada att kunna presentera dem tillsammans med verk av Anna Odell och Ossian Eckerman.

Konstnärerna har tolkat Det som inte går att laga konceptuellt och/eller materiellt. I centrum för påståendet ligger en gnagande och tilltagande oro över att allt faktiskt inte kommer att ordna sig.

Det som inte går att laga antyder en sorts otillräcklighet. Det kan gälla de stora frågorna, men om tidigare generationer här har blickat bakåt och undrat ”Hur kunde det hända?” blickar vi nu in i en framtid utan tydlig riktning eller hopp. För en del av de utställda konstnärerna handlar detta om information. Samtidigt som vi i allt snabbare takt får reda på mer och mer har vi svårare att veta vad som faktiskt stämmer.

För andra handlar Det som inte går att laga om tillit. Frågan om vem man kan lita på präglar inte bara de politiska frågorna, utan hela existensen. Tilliten till medmänniskorna. Tilliten till den du är i relation med. Tilliten till dina minnen. Tilliten till dig själv. Med en närmast besatt medvetenhet återvänder konstnärerna till bevisen; minnen, bilder och dokument särskådas och upprepas men ändå utan riktigt hopp om en försonande helhet.

Det är inte självklart att Det som inte går att laga måste läsas negativt. Idén om helheten, oavsett om det gäller nationen, jaget eller kärnfamiljen har sedan länge satts i gungning. För några konstnärer är just upplösningen, det sönderbrytande själva meningen. Där lagren av olika berättelser och anspråk visar sig i fragment, framstår det som inte går att laga som den sanna bilden. Och visionen om helande som auktoritär maktutövning.

Det som inte går att laga är en oroande utställning. Dels för att det irreparabla omöjliggör vår strävan efter harmoni. Dels för att vissa saker mår bäst av att inte sättas ihop igen.



Anna Lidberg:

Serien Utsikter mot undergången (2017 – 2019) är försök att uppehålla sig vid tanken på det otänkbara. Att tillåta sig själv att vara rädd, för att stå ut i situationer där förloppet verkar oundvikligt. För att inte bli lamslagen av sorg eller handla enbart utifrån rädsla. Verken finner inte någon lösning. De handlar om försöken att föreställa sig ett Efteråt, och längtan efter att agera i ett Innan.


Utsikter mot undergången nr 26 har namnet 37° C, hämtat från hur mobiltelefonen i installationen imiterar väderleksprognosen med den extrema värmen i Australien mellan

28/1 – 2/2, 2019, förflyttat till Stockholm. Titeln kan också anspela på en människas kroppstemperatur, när febertermometern visar att allt är som det ska.



Cecilia Hultman:

Teckningsserie

Det   som   potentiellt   håller

Jag tänker; riva, skära, lämna, vika. Hålla, tappa, ana, falla. Och liksom ett VI alltid förutsätter minst två parter, hör fyra delar här samman som teckning, objekt, gest och språk ihop. Och kanske är ett dubbelt hundöra den enklaste konkreta signalen om ett överensstämmande vi. En linje och ett (dubbelt) brott.


Ljudverk

Kallar blå för röd

Liknelsens betydelse. Det oklara är gärna synonymt med liv; det rör sig, ändras. Ofta otydligt. Varken blå eller röd.



Kajsa Breitholtz:

Fotografier

I fantasin reser jag tillbaka och ändrar riktning. Då känner jag smaken i dofterna av minnet som det en gång var.


Ossian Eckerman:

Serien Involutioner (2019) trängs intimt i sitt egna vara inuti fickor av form.

Textila mönster som repeterar sig i oändlighet har en början, en första cell som svävar autonomt. Utan att ha en tydlig mönsterrapportering utgår jag från ett liknande centrum i mina teckningar. Bortvända till sin karaktär snuddar de vid det bekanta utan att låta sig definieras.


Jag vill vårda sprickan mellan mig och verkligheten som en växt. Att låta det som spruckit förbli sprucket och på så vis låta flera verkligheter samexistera.




Anna Odell, collage, blandteknik, detalj

Anna Lidberg, Utsikter mot undergången, blandteknik, detalj.

Ossian Eckerman, lasyrkolorerad teckning